vintermiraklet

Camilla skriver...

Jag kände på mig innan graviditetstestet att jag redan var gravid, mensen var försenad, jag hade ont i brösten och mådde illa. Men när vi gjorde testet fick vi svaret. Det var kl 05.00 på fredagsmorgonen den 18e april. Var så kissnödiga, nyfiken och kunde inte somna om så jag väckte Robin och vi gjorde testet. Det visade som ni kanske redan har förstått att jag var med barn. Sen somnade vi om, men när jag vaknade igen kändes det inte verkligt, även om testet låg där. Så några veckor senare gjorde vi ett till, det visade likadant.

Livet att bli förälder var både skrämmande och roligt för mig. Mitt liv är inte helt perfekt men jag kände ändå att jag inte ville ville ta bort det, inte Robin heller, så vi valde att behålla det. Det är ett av de bästa valen jag gjort i mitt liv och jag är jättelycklig att jag ska bli mamma.

För mig blev det självklart en chock, fast en väldigt omtumlande glad sådan. Det som började röra sig i mitt huvud var en massa oro, om hur detta ska gå. Med ekonomi och boende m.m. Samtidigt älskar jag Camilla väldigt mycket så de kändes bara normalt att skaffa familj med henne. Alltså tanken var samtidigt helt underbar, jag ska bli pappa! Kan man verkligen tänka sig mig som en fadersgestalt kan man undra, men så får det bli.

Från och med nu började jag ändra på min livstil. Jag har slutat med att gå ut och festa, slutat med alkohol, söka jobb, bokat teori och uppkörning för körkort, skrivit in oss i förturskön på bostadsförmedlingen, börjat le fånigt mot andra som väntar barn osv. Men allvarligt talat, nu när man själv ska bli pappa, man ser verkligen gravida och barnvagnar exakt över allt, sjukt.

Igår gjorde vi det första ultraljudet. Det var något av de häftigaste och underbaraste jag gjort. Det är nu jag faktiskt förstår att jag har något inom mig och hur barnet mår. De smetade på något klet på magen och började röra ultraljud instrumentet. De första sekunderna innan man såg barnet var jag rädd att de inte skulle vara ett barn i magen men när den synades på skärmen fick jag tårar i ögonen. Robin tog min hand i sin och vi såg tydligt hur vårat barn låg där och sög på handen. Den låg jättefint, såg allt tydligt. Hjärtat, armen, huvudet, näsan, ja, nästan allt. Sen började hon "visa runt" i magen och berättade om vad vi såg, bland annat könet och sen mätte hon huvudet, hjärtat, och lite till. Allt såg bra ut och hon kunde se att jag var i vecka 18.

Sen var det dags för att ta kort, men då ville inte barnet samarbeta. Den skulle skruva på sig, slänga med huvudet och sätta sin hand i munnen. Men några bra kort blev det i alla fall, 6 st. Den 22 januari är den lille beräknad komma, får se om den vill komma då, eller om den trivs att busa i mammas mage så det går över tiden, vi får väl se. Men det var en väldigt cool upplevelse och man förstår nog inte förrän man själv får se sitt barn.

Här under ser ni en underbar ultraljudsbild från igår

 

 

För er som undrar vad vi såg för kön så blir det en Kevin Mattias Svensson.

Camilla och Robin skriver...

Vi hoppas att ni kommer tycka om våran blogg om hur det är att bli föräldrar och om utvecklingen av vårt barn.

Vi kommer även fortsätta skriva om vår son Kevin efter förlossningen.